Var i Stockholm ett dygn för att gå på begravning. Det var dags att ta ett sista farväl av Mickes mormor, en väldigt älskad mormor. Vi lämnade Aston hos Fredrik o Leyla igårkväll o sen tog vi flyget till Sthlm (en fantastisk flygupplevelse var det, men det kan vi ta en annan gång). Vi åkte hem till Mickes föräldrar, hans syster kom också. Vi kvällsfikade lite o kollade på em-kvalet.

Imorse åkte vi till Mickes morfar direkt när vi var färdiga. Var en väldigt fin stund när Micke hjälpte sin morfar att knyta slipsen. Det lös nog i mina ögon av stolthet. Tänk att vi bara var barn när vi träffades, nu har vi fått växa upp och bli vuxna tillsammans. Påverkade av varnadras värderingar och vanor har vi på något sätt växt samman, inte som att vi vore en person. Vi är i allra högsta grad en varsin person, men vi har liknande värderingar, vill samma saker i livet och värdesätter samma saker. Det känns fint och tursamt att vi har varandra och när jag såg honom stå och hjälpa sin morfar så insåg jag än en gång vilken fin människa jag får spendera mina dagar med.

Eftersom, som vanligt när det gäller familjen Johansson, vi var ute i väldigt god tid så umgicks vi en stund hemma hos morfar innan vi åkte till Solna kyrkogård.

Begravningen var jättefin. Mycket känslosam. 42 år hade de tillsammans, Mickes mormor o morfar så han har det inte lätt nu. Han sa så fina ord om sin älskade fru och kysste kistan. Han grät, det gjorde vi alla, men hans gråt träffade mig lite extra. Jorden har förlorat en fin människa i Aina. Hon var en väldigt älskad mamma, mormor, svärmor, släkting, vän och matte. Hon var en sån människa som fick en att känna sig omtyckt, det var aldrig svårt att komma hem till Mickes mormor o morfar, vi var alltid välkomna - Aston också, honom tyckte hon mycket om. Jag har fått veta i efterhand att hennes liv inte alltid varit enkelt, men man kunde inte tro att hon gått igenom så mycket när man träffade henne. Hon var en väldigt glad och varm person och vi kommer sakna henne mycket!


Aina och Dixi julen 2010.


Nu var det faktiskt inte Mickes mormors liv jag syftade på med rubriken utan mitt eget. Under de senaste åren har det hänt mycket saker i livet. Saker som har förändrat min syn på mig själv och som har stärkt mig mycket. För två år sen slutade jag röka, på bara vilja. Vilja jag egentligen inte trodde fanns, så jag får väl kalla det envishet istället. Och envis har jag nog blivit i en bra mycket större utsträckning än tidigare, och tjurskallig - men på positiva sätt. Mer om det snart.

Tidigare när jag har tränat har jag tyckt att typ 5 km är en ganska lagom sträcka att uppnå. När jag började konditionsträna för några år sedan startade jag på ca 2 km, ibland klarade jag inte den sträckan.. Jag hade en runda på ca 4,5 km och när jag klarade den trodde jag att jag hade uppnått det omöjliga..

Förra året började jag konditionsträna på riktigt. Hade Nydalasjön som mål och den är drygt 9 km. Jag klarade den på andra försöket, shit vad stolt jag var då. Något föddes i mig i och med att jag satte upp nya mål och klarade dem. Helt ärligt vet jag inte riktigt hur tanken på halvmaran föddes, men det var iaf någon gång under förra sommaren. Så sattex målet upp. Stockholm halvmaraton 17/9-2011. Sen dess har målet varit tydligt. Jag har aldrig egentligen tvivlat på att jag ska klara det, däremot har motivationen gått upp och ner.

I våras tänkte jag att det skulle vara bra för träningen (och för mig) om jag gick ner några kilon. Jag satte upp ett långsiktigt program som innebar att jag skulle gå ner ca 0,7 kg i veckan i 19 veckor. 20 veckor senare hade jag gått ner 13 kg och låg på 13 km i löpträningen. Där någonstans kom ett avbrott. Kroppen hade legat på minus så länge, träningen kändes ganska jobbig och i och med att vi drog på semester till Sthlm o var borta i 3 veckor så tog jag uppehåll med träningen.

Väl uppe i Umeå igen tog jag tag i det hela och det resulterade i att jag klarade av att springa Ursvik Extreme sist jag var i sumpan. Det kan jag helt ärligt säga att det är en av de störtsta bedrifterna i mitt liv. Jag är fortfarande sjukt stolt att jag tog mig runt och på sättet jag gjorde det - med den energin och den viljan. Med den envisheten och tjurskalligheten!

Tyvärr, precis när jag skulle komma igång med hårdträningen inför loppet så blir ja sjuk istället. Nu sitter jag fortfarande med en rinnig näsa och en hals som är svullen på kvällar och morgnar. Jag kan inte komma igång med träningen och allt känns trist. Jag har ingen som helst lust att åka ner nästa helg och springa halvmaran och det känns jättetråkigt.

Just nu känner jag att jag inte skulle göra det för min skull. Jag skulle göra det för att andra inte skulle tycka att jag bara ger upp, eller misslyckas. Men jag har inte tränat på det här för någon annans skull, enbart för min egen. Därför ställer jag härmed in halvmaran för min del. Jag kommer troligtvis aldrig att springa ett halvmaraton för det har varit alldelles för svårt att motivera mig själv till dessa långa träningspass många gånger. Däremot ska ni inte tro att jag inte ville, jag ville verkligen. Men nu med fel uppladdning, och framför allt när jag fortfarande inte kan träna - då räcker inte det mentala till den här gången. Jag känner helt enkelt ingen glädje inför loppet längre och då väljer jag att lägga min energi på annat.

Jag har bevisat mycket för mig själv de senaste åren. Det här kändes lite som en final. Men jag kommer uppnå nya bedrifter och bli ännu starkare som människa i och med dessa.

Tack för att ni orkade läsa (om ni orkade läsa). Det här kanske var det ärligaste blogginlägget jag skrivit.