På sista tiden har jag känt mig väldigt positiv här i bloggen och det är ju skönt. Men jag är inte säker på att det egentligen speglar verkligheten. På jobbet i helgen fick jag förresten höra: "Asså, Veronica, du måste sluta vara så positiv hela tiden, allt kan inte vara kul" varav nästa person så "Hon är sån". Ja, jag tar det då inte som något negativt att bli sedd som positiv, finns tillräckligt med negativ energi i världen, jag behöver då inte bidra med mer.

Livet känns lätt nu för tiden. Vi har nog kommit på här hemma att livet inte alltid kommer flyta på i vår riktning och att det är okej. Livet kommer slå till med dunder och brak ibland och det är okej. Det har hänt några gånger de senaste veckorna. Vi har bråkat, skrikit, gråtit, kramats, skrattat, älskat.. Livet har förändrats. Micke är stressad och trött och jag har äntligen fått andrum. Lite ombytta roller från förra året, men ändå inte. Jag är effektiv vilket leder till andrum och Micke är ny på det han gör vilket leder till stress. Hur som helst bråkar vi om saken tills vi kommer på att det inte leder någonstans och istället löser problemen som ändå oftast handlar om städning, mat och Aston.

I helgen pratade vi om saken på ett lite lugnare sätt och kom fram till att vi kommer ha ett helt underbart liv tillsammans, men att vi kommer ställa krav på varandra och att vi båda ibland måste höja oss en nivå för att få vardagen att fungera.

Jag tror det var ett viktigt samtal att ha inför kommande veckor med Dixi, för hur mysigt och roligt det än kommer bli med en till hund här hemma kommer det krävas mer aktiv tid av oss och mindre tid på soffan.

Och vad är egentligen ett liv på soffan? ;)