Dag tre började bra. Vi var pigga alla tre och Aston hade iaf fått i sig lite torrfoder även om han inte var speciellt intresserad av mat. Vatten drack han och allmäntillståndet var bra så vi knallade iväg efter en liten sovmorgon! Dagen började som sagt med en stigning men den klarade vi redan på första sträckan och sen var det en behaglig vandring. Inte lika mycket snö som dagen innan och mest plant och nerförs.

Under långa sträckor glömde vi bort att kolla på utsikten för ofta var man tvungen att koncentrera sig på vart man satte fötterna. Det var steningt och blött. När man väl tittade upp möttes man alltid av förbluffande vyer.


Höjdpunkten denna dag var när Micke halkade baklänges på en hal spång och blev lite blöt. Vi fick oss båda ett gott skratt av det :)

Väl framme blev vi så bra bemötta av stugvärden att vi bestämde oss för att tälta på deras mark den natten, kosta vad det kosta ville. Det skulle bli skönt att gå på toa och få kasta sopor iaf! Stugvärden tyckte nog själv att det var lite dyrt och sen blev hon förälskad i Aston så vi fick samma rabatt som om man e medlem i stf (svenska turistföreningen) fast vi inte är medlemar. Ändå betalade vi 260 kr för att få tälta på deras mark.. Men vi kunde hänga strumpor och annat på tork och laga mat inomhus och sådant så det fick vara värt det.

Nu var vi äntligen halvvägs. Här fanns också en sjö och trots att det var ganska kallt ute och svinkallt i vattnet så bestämde vi oss för att tvätta oss i sjön. Målet var att tvätta håret och kroppen men efter ett snabbt dopp så insåg vi båda att håret inte var aktuellt. Vi kände oss dock båda väldigt fräscha efter att ha tvättat oss med tvål och fått på oss rena kläder den kvällen. Jag lovar att det inte var över 10 grader i vattnet, det var det nämligen inte i luften men det var inte läge att vara kräsen! Året premiärdopp är iaf avklarat! :) Och vyn vid sjön var helt sjukt! Det är det absolut vackraste jag sett i hela mitt liv och även om bilden berättar lite så är det inte i närheten av verkligheten!



Vi gick och la oss lite mer utvilade den här dagen. Vandringen hade inte varit så tuff och vi kände oss fräscha. Mitt knä hade faktiskt släppt under dagen men istället hade jag ganska ont i vänster vad och jag kände att jag hade tagit emot mer med högerfoten i nerförsbackarna så den hade fått ta lite stryk, men vi var ändå nöjda med dagen. Vi konstaterade dock att detta hade varit en lagom längd på vandringen. 6 dagar är lite långt. 3-4 hade varit lagom.

Aston var fortfarande inte 100 men det märktes att han trivdes. Samtidigt som vi gick sträckan gick även sex andra personer sträckan och han älskade dem alla ;) Det var faktiskt en av de mest positiva upplevelserna, att man träffade nya människor som man pratade med. En av dem sa att Aston var den mest sällskapssjuka hund hon träffat, och ja, han älskar ju människor så det kan ju stämma :) När några andra gick framför oss så drog Aston allt han kunde för att komma fram, då fick vi bra hjälp!

Nästa morgon gick vi iväg tidigare. Denna dag var faktiskt ganska tråkig om man får säga så. Vägen var dock skön, inte mycket upp o ner utan mest rakt. Vi gick över flera hängbroar under dagen och en positiv överraskning var att Aston verkade älska det. Han drog mot varje bro och koncentrerade sig noggrant för att inte sätta tassarna fel. De gungade ändå ganska bra och han brukar ju annars va ganska feg.. ;) Vi skämtade o sa att det var selen som gjorde att han vågade för han var verkligen en annan hund under vandringen. Han gick på hela tiden, stannade inte och nosade speciellt mycket och var modig som aldrig förr. Gick över broar och vattendrag, till och med små forsar - han som är rädd för vatten..

Vi kom fram tidigare den dagen och valde att sova en stund innan vi gjorde middag. Varje dag när vi satt upp tältet så gick Aston in och la sig o sov, han blev riktigt duktig på att vila när det var dags att vila och jobba när det var dags att jobba. Den dagen hade han fått i sig helt okej mycket mat också så vi kunde inte annat än vara nöjda. Det verkade som att han mådde betydligt bättre.



Nästa morgon vaknade jag av att Micke satt o stirrade på mig. Klockan var typ kvart över sex o han tyckte vi hade sovit färdigt.. Jaja, det var bara att kliva upp. Dagen skulle börja med en rejäl stigning, och sen skulle vi genom ett pass innan vi var framme. Aston drog på bra i uppförsbacken, det var rejält med snö så det var tacksamt att han hjälpte. Efter en stund fick vi veta vad han drog efter..

Syns inte jättebra men det är en hel del renar. När vi såg renar stannade vi alltid så de fick chans att gå iväg innan vi gick vidare. Den här gången blev Aston tokig, renarna var många och de sprang. Innan hade Aston mest kollat på renarna och dragit lite mot dem när vi sett dem men den här gången skällde han frustrerade skall och ville väldigt gärna fram. Ännu ett friskhetstecken! Renarna är nog vana så de flyttade sig inte jättemycket, men de höll koll. Så nära vi kom de här renarna hade vi aldrig kommit innan.

Micke bar ju tyngre än mig och nu började han bli rejält trött. Jag drog på lite snabbare i snön så han skulle få extra hjälp av Aston som gärna går först och därför drog mer om någon annan gick före. Vi hade riktigt fint väder så första halvan av denna dag var ändå positiv och vi hade bra humör. Micke sa till och med att allt jobbigt under veckan var glömt och förlåtet när man fick sånt här väder. Vi hade ju haft tur med vädret hela veckan, inte en regndroppe hade vi fått på oss under vandringarna men den här dagen var himlen blå, och tur var nog det för det var rejält uppförs med mycket snö..


Ja, så här kan det se ut i delar av Sverige den 29 juni..

Här var vi äntligen uppe efter dagens första och värsta stigning (drygt en timme i uppförsbacke):


Efter detta trodde vi resten av dagen skulle vara lekstuga, så blev det inte. Det fortsatte uppförs lite här och där och var rejält med snö. Jag o Aston hade dock mycket energi och det sista snöfältet innan lunch sprang vi över tillsammans ("sprang", ingen vidare fart om vi säger så..). Aston älskade självklart att det var snö. Han borrade ner huvudet i snön och rullade sig på rygg. Han älskar ju snö så han kunde nog inte ha önskat en bättre semester!

Lunchen var den bästa någonsin. Pasta och köttfärssås i skinande sol och lä. Vi vilade upp oss alla tre och trodde att vi skulle ha rejält med energi efter. Det kom ett gäng som gick åt andra hållet och de sa att det inte skulle vara så mycket snö resten av vägen så vi vandrade nöjt vidare. Energin räckte dock inte länge. Det var massor av snö och mycket hade börjat smälta så det var mer tunggått nu än på förmiddagen, solen vart borta, det blåste och skulle nog börja regna när som helst. Vi tog korta steg och kom ingen vart, ingen av oss hade krafter. Jag tappade humöret först men kom tillbaka till ytan lagom till att Micke blev på riktigt dåligt humör. När vi väl kom fram satte vi fort upp tältet, gick in och tryckte i oss mackor och sen sov vi i tre timmar. När vi vaknade var vi på bättre humör. Regnet öste dock ner och vinden ven. Vi tvingade oss ut med Aston och hämtade vatten, sen lagade vi middag i förtältet innan vi somnade om. Äntligen var det sista natten i tält!

Aston åt bra den kvällen, han hade fått i sig mer än en dagsranson med mat så nu kunde vi sluta oroa oss!

Sista dagen ville vi mest bara fram. Vi trodde att dagen skulle vara mer lättvandrad än vad den var. Det var uppförbacke efter uppförsbacke och jag blev riktigt less. När vi väl såg liftsystemet i Hemavan kom dock humöret tillbaka och vi tog en sista paus i solsken och åt lufttorkad skinka alla tre! Vi halvjoggade ner för slalombacken och gick direkt till Sibylla o käkade hamburgare.

Äntligen var äventyret över. Vi var stolta men ömma. Kroppen var rejält sliten men psyket var stärkt. Vi hade klarat det tillsammans. Nästa mål var att få ta en dusch, det var väldigt skönt efter 6 dagar!

Vi hade en väldigt fin vecka, men 3-4 dagar är nog mer lagom. Till slut kollar man inte på utsikten och bergen känns inte lika mäktiga när man sett dem några gånger. Kroppen gjorde ont, det gör den till viss del fortfarande. Min högra fot var svullen när vi kom ner och Micke har fortfarande ont i sina fötter. Vi är stela i vaderna och än så länge är vi inte riktigt återhämtade. Aston har sovit hela dagen förutom några snabba rastningar. Han är helt slut!

Jag föreslog för Micke idag att vi skulle göra det till en tradition, fast senare under sommaren i fortsättningen så man slipper snön. Han ville inte höra talas om det ;) Haha, det vill jag nog inte heller. Men Tärnasjön skulle jag gärna tillbaka till, den utsikten var ju magisk. Synd att det verkligen är halvvägs, då måste man ju vara iväg 6 dagar för att ta sig dit..