Äntligen hemma! Så kände vi nog alla tre igårkväll när vi ca kl 23.00 klev in genom dörren. Det första vi gjorde var att sätta igång tvn o kolla på prisutdelningen, hade lyssnat på hela matchen på radio så vi visste att Spanien vunnit med 4-0!

Men det här inlägget ska inte handla om hemkomsten utan upplevelsen av en vecka i fjällen, och jag ska försöka skildra det som det var, och inte med för mycket negativt eller för den delen krydda med för mycket positivt bara för att det nu har gått några dagar och kroppen har återhämtat sig ;)

Resan började i måndagsmorgon, bussen gick 06.55 nerifrån station, då hade vi glömt väga våra ryggsäckar men en gissning är att min vägde strax under 20 kg o Mickes strax över 20 kg. Vi var med andra ord för tungt packade för en veckas tuff vandring. Men det var vi lyckligt ovetandes om just då.

Framme i Ammarnäs blev det att tejpa fötter o kolla karta o lite sånt.

Micke kollar kartan. Men på en gång kan vi se en liten del av vilka fantastiska vyer vi har att vänta oss..

Vad jag inte tänkte på när jag såg detta var att vi faktiskt skulle upp på en hel del sådana "kullar". Det blev jag dock varse redan första dagen. Etappen var 8 km och målet var att komma över trädgränsen. Aston var pigg och fick springa lös första dagen och vi kände att vi äntligen var iväg. Vi hade planerat länge och väl och nu var det äntligen dags.


Redan första dagen bjöd på storslagen natur. Vi gick hela tiden i skogen och här och där kom mindre och större forsar.

Micke gömmer sig till höger i bilden om ni inte ser det ;) Här passade han även på att fylla sin vattenflaska med iskallt vatten!


Vi passade på att rasta på en plats där det hade öppnat upp sig lite och vi hade fantastisk utsikt över både bergen och en sjö.

Första dagen gick snabbt. Vi hade myclet energi, men vi flåsade på bra. I slutet av varje sträcka låg en stuga där de flesta som vandrade sov. Det betydde att de inte hade med sig tält och sådant. Av de vi träffade under vandringen var vi det enda undantaget. Det betydde att vi var tyngre packade än alla andra och tog oss fram betydligt långsammare. Att vi hade Aston med oss bidrog också till extra packning, men även till draghjälp och utan honom vet jag helt ärligt inte om vi hade klarat vandringen. Jo, det hade vi väl, men det hade varit tuffare och med ett sämre humör.

Dock var antagligen Astons humör inte alltid det bästa. Förtsa natten vaknade vi av att han frös. Vi hade med oss liggunderlag till honom och även en tunn sovsäck. Vi virade sovsäcken om honom och kramade honom båda två och så somnade vi om.

Trots att han sovit dåligt visade han inga teckan på att vara trött på morgonen utan tvärtom var han full av energi. Han skällde på luften och följde efter oss vart vi än gick med förväntansfull blick.

På med kläder och packning, dragsele och tassalva för Astons del och sedan var det bara att starta dag två. Detta visste vi skulle vara den absolut tuffaste dagen, först upp på Kungsledens högsta topp, sedan ner i en dal för att sedan klara nästa stigning och sen neråt igen.

Det var en tuff dag för oss alla tre. Energin tröt ibland men vi försökte hålla humöret uppe även då vi blev trötta. Jag var på gränsen en gång och då fick Micke ta lite av min packning också gick det bra igen. Etappen efter var det Mickes tur att vara gnällig och så höll vi på ibland. Men vi tajmade så vi väldigt sällan var gnälliga samtidigt och på det sättet lyckades vi hålla humöret uppe den mesta av tiden. Annars är det lätt att fastna i gnäll.

Aston visade inga tecken på trötthet. Han pausade inte när vi pausade utan hade full energi. Men så hände det. Efter lunch spydde han upp delar av sin frukost och det lilla han fått smakat av våran lunch.. En av de sakerna som man inte ville skulle hända hände. Det som vi var minst förberedda för. Vi hade med oss första hjälpen om vi skulle skada oss och alvedon och vätskeersättning till oss själva om vi skulle bli sjuka, men inget till Aston om han blev sjuk. Vi gick vidare men tog resten av dagen i Astons takt. Plötsligt vilade han så fort det var paus men hade ändå gott om energi så fort vi gick.


Vi försökte hålla det så vi gick i 45 min och sen pausade i 15 min, detta för att vi alla tre skulle orka. Dag 2 skulle vi ta oss den längsta sträckan under veckan, utmätt av stf till 19 km. Vi åt både lunch och middag på vägen och pausen innan middagen låg Aston och skakade. Jag la mig brevid honom och kramades så han skulle bli varm. Efter den pausen fick han dock upp farten. Han gick längst fram så vi skulle gå i hans takt. Jag hade hans koppel fastspänt i min ryggsäck och han drog mig både uppförs och nerförs. Efter ca 30 min förstod vi varför, renar! Där stod ett helt gäng runt stigen och vi tittade alla tre med stora ögon. Det var de första renarna vi såg under veckan men absolut inte de sista.

När vi kom fram till ett vattenfall där vi kunde ta vatten passade vi på att pausa för middag. Aston la sig ner på direkten, men skakade som innan. Vi offrade våra jackor och sen sov han gott. Det var inte kallt, tvärtom, solen låg på och jag o Micke passade på attt ta av oss blöta kängor och strumpor så de fick torka lite. Vägen var nämligen väldigt blöt på många sträckor plus att det blev svettigt ibland.


Den här dagen tänkte vi att vi skulle sova i en stuga när vi kom fram så Aston skulle slippa frysa men efter att ha fått höra priserna tänkte vi att vi istället satsar på att hålla honom varm i tältet. Det var verkligen hutlösa priser de tog. För oss tre hade det kostat ca 700 kr för en natt och då är det ändå självhushåll och utedass. Alla hjälps åt att hämta vatten osv. Det kändes orimligt när vi ändå hade ett bra tält. Vi hittade faktiskt en riktigt fin tältplats vid en bäck och såg till att Aston hade både sin sovsäck runt sig och både våra jackor över sig hela natten och vi vaknade aldrig av att han frös. När man sover i tält vaknar man ju ändå några gånger under natten så vi kunde hela tiden hålla koll på honom och han verkade sova utan att frysa den natten, men många gånger tittade han på mig när jag vaknade så speciellt gott sov han nog inte. Vad som också oroade var att han valde att inte äta något. Vi försökte ge honom små portioner men han var inte intresserad alls. Inte förräns näst sista dagen åt han hela sina portioner igen.

Andra dagen var riktigt tuff och nu hade vi ont både här och där. Det värsta var att jag hade fått känningar i mitt vänstra knä. Det var riktigt stelt och jag var rädd att det skulle leda till att jag belastade andra delar av benen konstigt. Så blev det också till viss del, men knät gick över och de andra känningarna också. Jag vet inte vad jag hade för förhoppningar den kvällen, men jag hade inte blivit olycklig om en helikopter kom och hämtade hem oss. Så trött och less var jag, det var vi båda. Men samtidigt hade vi kul och det var ju på kvällarna man fick vila upp sig med snacks i tältet och bara skratta tillsammans. Vi kollade kartan för nästa dag och såg att morgondagen skulle börja med en kraftig stigning men att dagen sedan skulle vara lättare. Vi konstaterade nöjt att vi klarat vandringens största utmaning, dag 2, och somnade ganska utmattade. Senare fick vi veta att en vandrare som gått med gps fått sträckan till 22 km. Det tog oss 11 timmar att gå den dagen, med paus för lunch och middag, men ändå - ine konstigt att man var trött och less.

Resten av veckan får ni någon annan gång. Nu ska jag gå o köpa frukost!